Gatan först (1883) kallad Luntantugränden, "vägen öster om tomten N:0 102 AA i 2 roten (s k 'Luntantu')".
Namnet kom enligt Albert Cederblad (1884 s 33) från en krog, som besöktes av engelska sjömän och att dessa gav den dess namn, som rätteligen lydde London view. Elva år senare återgav Adolf' Noreen i Spridda studier l, s 50 en göteborgstradition att Luntantu skulle vara en förvanskning av London town. År 1911 framlade Elof Hellquist i Göteborgs Gatnamn s 9 en helt ny tolkning. Han tänkte sig att Luntantu egentligen var ett kommandorop, som kunde ha använts på redutten strax intill; det skulle betyda "luntan till (fänghålet)", dvs Ge fyr! Språkligt skulle ordern ha en parallell i tapto, som ursprungligen betydde "tappen till (tunnan)!". När tapto blåstes, var det slut på ölutskänkningen för dagen. Det är inte troligt alt någon av dessa tre förklaringar är den riktiga. Sannolikt är de alla bara gissningar men de har under årens lopp framställts och upprepats av sådana auktoriteter att de alla har uppfattats som stödda av en pålitlig lokal tradition. Men kanske namngåtans lösning i stället är att f'inna på annat håll. I en artikel i GH T 17/5 1954 ("Luntantu och sagan räven") kastade Lindstam fram tanken att Luntantu skulle kunna vara en förvrängning av Luntertun. Detta förekommer i den under medeltiden och ända fram på 1800-talet i hela Nordvästeuropa ofantligt populära folkboken om Mickel Räv (Reineke Fuchs) och är där namn på en eländig avkrok eller ett undangömt snyghål. Från Skåne är Luntertun sedan 1471 känt som alternativt namn på Rynestad, den 1516 avhysta föregångaren till Ängelholm. (Se Bengt Pamp i Sydsvenska ortnamnssällskapets årsskrift 1959—60, s 46—51.) I tidningen Götheborgske Spionen ingick år 1766 s 116—120 och 132— 134 en mycket rolig och märklig artikel med rubriken "Sago-brott om staden Luntertun”. Den anonyme författaren, som kände namnet bara från rävboken, vilken han i gengäld ägde såväl i dansk som svensk, plattysk och latinsk upplaga, leker med olika möjligheter att tolka det. Han sammanställer det med luntebössor och med bokluntor, men stannar slutligen vid att det är identiskt med stadsnamnet London (Londerstown, Londrestown). 1700-talets både till format och sidantal mycket blygsamma göteborgstidningar ägnade bara en mindre del av sitt innehåll åt aktualiteter. Det var vanligt att man gömde numren och band in årgångarna. Bouppteckningar visar att de även rätt länge efteråt värderades ganska högt. Det är därför tänkbart att den från slutet av 1800-talet kända göteborgstraditionen, enligt vilken Luntantu är ett gammalt London town, i själva verket är ett eko av artikeln i Spionen 1766. — I ett inlägg i GHT 22/5 1954 föreslog P A Atterbom att Luntantu i stället skulle betyda luntan nummer två. Språkligt är detta den bekvämaste av alla föreslagna tolkningar eftersom den inte förutsätter någon förvanskning av den ursprungliga namnformen. På 1800-talet var det normalt att säga t ex klockan tu, och den närbelägna artillerikasernen gav många möjligheter alt anknyta till ordet lunta. Men det är inte lätt att finna en övertygande motivering för en benämning med sådan innebörd, och om Luntantu verkligen betyder Luntan II skulle man vänta att det också fanns ett Luntan l. Något sådant är emellertid inte känt. — En av de största svårigheterna när det gäller att tolka Luntantu är att man inte känner några skriftformer av namnet från den tid då värdshuset med detta namn existerade. Tack vare en undersökning av Hans Lennart Lundh (GHT:s lördagsbilaga '29/5 1954) har det emellertid blivit klart dels att värdshuset existerade 1820—1850 eller möjligen något längre, dels att namnet brukats också om det forna vakthuset (invalidhuset) innanför Carls Port; detta låg i samma kvarter, på platsen för nuvarande Kungsgatan 5. — Sören Skarback har i sin bok "Göteborg på 1600-talet" skrivit: "Familjen de Boos var från Lunteren. Jacob och änkan (son) han kanske själv gift sig med kan ha varit födda på annan ort men hade bott i Lunteren innan de kom Lill Sverige. De var därför vana att ha vackra lövträd in på knutarna. om vi i dag på en holländsk karta drar en linje mellan städerna Amersfoort och Arnhenl, finner vi Lunteren precis norr linjens mittpunkt. Från släktingar i Lunteren fick fru Boos ett antal plantor sända till sig. Hon vårdade plantorna ömt och resultatet blev en liten trädgård i sänkan mellan Stora Otterhällan och del berg vi numera kallar Kungshöjd. de Boos kallade sin mark för Lunteren II. Med den romerska siffran utläst på svenska blev det Lunteren tu, vilket med förvanskat uttal möjligen kan återfinnas i namnet Luntantugatan i området i dag".
Information om Stadsmuseets samlingsdatabas Carlotta
Leave a comment
You can comment on the object here. We moderate all comments before publishing.