logo

Carlotta - the museum database

bild

GM:3050 :: piccoloflöjt, blåsinstrument

Object description

Flöjten är förmodligen mänsklighetens äldsta musikinstrument; en flöjt gjord av mammutben hittat i de tyska Alperna som är mellan 30 000 och 37 000 år gammal är det äldsta musikinstrument som hittats. Den allra enklaste typen av flöjt är ett rör som blåses över öppningen som när man blåser på flaska. I den andra änden av spektret finns den västerländska konsertflöjten, den som de flesta av oss tänker på när vi hör ordet flöjt, med sitt komplexa system av hål och klaffar.

Toner bildas av en stående svängande luftpelare. Tonhöjden kan ändras, oftast genom att öppna och stänga en serie hål i flöjtrörets sida med hjälp av fingrar eller klaffar. Det finns även flöjter med en dragbar del för att ändra tonen.

Enkla pipor som saknar fingerhål eller annan anordning för att åstadkomma olika toner kallas normalt inte för flöjter trots att de räknas dit om vi går efter hur ljudet åstadkommes. Hit hör enkla folkinstrument, såväl som visselpipor som används för andra ändamål än musik. Även lergöken är faktiskt en sorts flöjt. En av huvudtyperna av orgelstämmor kallas flöjtstämmor, då piporna i dem rent ljudtekniskt kan betraktas som flöjter.

Object description

Piccolaflöjt (från italienskans flauto piccolo, 'liten flöjt') är en liten tvärflöjt i träblåsfamiljen. Den är hälften så stor som en tvärflöjt och har sitt normala tonomfång en oktav ovanför denna. Piccolaflöjten har det högsta tonomfånget i symfoniorkestern, från tvåstrukna d ända upp till femstrukna c, och är i sitt höga register mycket svårt att överrösta. Förutom i symfoniorkestern används den ofta i blåsorkestern och inte minst i militärmusik.

Piccolaflöjten konstruerades under slutet av 1700-talet, och tog över som diskantflöjt inom konstmusiken efter flageoletten. Klaffarna är sedan 1800-talet ordnade på samma sätt som på den moderna tvärflöjten, och greppen är således desamma på bägge flöjttyperna. En person som kan spela tvärflöjt kan därför förhållandevis enkelt lära sig att spela piccolaflöjt. Blåstekniken är likartad på bägge flöjterna, men luftströmmen måste koncentreras mer vid anblåsning på piccolaflöjt. Piccolaflöjten är intonationsmässigt mycket känslig, dels för att den rör sig i ett ljust register, dels för att små ändringar i embouchuren ger stora förändringar i tonhöjd.

Piccolaflöjter kan vara tillverkade i plast, metall eller trä. De bästa piccolaflöjterna är gjorda av trä, med endast klaffmekaniken av metall. Sådana flöjter är dock känsliga för väder och vind, och används inte av marscherande musikkårer. För utomhusbruk används i regel piccolaflöjter med kroppar av plast.

Dokument - beskrivet i
MM:13170 digital version
alt
Inventarienummer
GM:3050
Typ av förvärv
köp
Sakord
piccoloflöjt; blåsinstrument
Namn - fotograf
Castex, Rodolfo
Namn - användning
Nilsson, Anders, adjunkt
Namn - ägare
Nilsson, Anders, adjunkt
Tidpunkt - fotografering
2008-11-20
Tidpunkt - förvärv till museet
1905
Beskrivning

Flöjten är förmodligen mänsklighetens äldsta musikinstrument; en flöjt gjord av mammutben hittat i de tyska Alperna som är mellan 30 000 och 37 000 år gammal är det äldsta musikinstrument som hittats. Den allra enklaste typen av flöjt är ett rör som blåses över öppningen som när man blåser på flaska. I den andra änden av spektret finns den västerländska konsertflöjten, den som de flesta av oss tänker på när vi hör ordet flöjt, med sitt komplexa system av hål och klaffar.

Toner bildas av en stående svängande luftpelare. Tonhöjden kan ändras, oftast genom att öppna och stänga en serie hål i flöjtrörets sida med hjälp av fingrar eller klaffar. Det finns även flöjter med en dragbar del för att ändra tonen.

Enkla pipor som saknar fingerhål eller annan anordning för att åstadkomma olika toner kallas normalt inte för flöjter trots att de räknas dit om vi går efter hur ljudet åstadkommes. Hit hör enkla folkinstrument, såväl som visselpipor som används för andra ändamål än musik. Även lergöken är faktiskt en sorts flöjt. En av huvudtyperna av orgelstämmor kallas flöjtstämmor, då piporna i dem rent ljudtekniskt kan betraktas som flöjter.

;

Piccolaflöjt (från italienskans flauto piccolo, 'liten flöjt') är en liten tvärflöjt i träblåsfamiljen. Den är hälften så stor som en tvärflöjt och har sitt normala tonomfång en oktav ovanför denna. Piccolaflöjten har det högsta tonomfånget i symfoniorkestern, från tvåstrukna d ända upp till femstrukna c, och är i sitt höga register mycket svårt att överrösta. Förutom i symfoniorkestern används den ofta i blåsorkestern och inte minst i militärmusik.

Piccolaflöjten konstruerades under slutet av 1700-talet, och tog över som diskantflöjt inom konstmusiken efter flageoletten. Klaffarna är sedan 1800-talet ordnade på samma sätt som på den moderna tvärflöjten, och greppen är således desamma på bägge flöjttyperna. En person som kan spela tvärflöjt kan därför förhållandevis enkelt lära sig att spela piccolaflöjt. Blåstekniken är likartad på bägge flöjterna, men luftströmmen måste koncentreras mer vid anblåsning på piccolaflöjt. Piccolaflöjten är intonationsmässigt mycket känslig, dels för att den rör sig i ett ljust register, dels för att små ändringar i embouchuren ger stora förändringar i tonhöjd.

Piccolaflöjter kan vara tillverkade i plast, metall eller trä. De bästa piccolaflöjterna är gjorda av trä, med endast klaffmekaniken av metall. Sådana flöjter är dock känsliga för väder och vind, och används inte av marscherande musikkårer. För utomhusbruk används i regel piccolaflöjter med kroppar av plast.

Arkivreferens
B344 [/neg.nr]
Land - användning
Sverige
Landskap - användning
Västergötland
Stad - användning
Skara
Klassifikation OCM (smal)
Musikinstrument (534)
Litteraturhänvisning
Historiska avdelningen Göteborgs museum : Musikinstrument / utarb. av Otto Thulin - Göteborg : museet, 1931. s. 4
Namn - copyright/upphovsrättsinnehavare
Göteborgs Stadsmuseum
Licens - media
Erkännande
Belongs to Samling
GM :: Göteborgs Museums samlingar

Leave a comment

You can comment on the object here. We moderate all comments before publishing.