ÖVERSIKTLIG STADSDELSBESKRIVNING
Majorna, Kungsladugård och Sandarna är gamla
stadsdelar ca tre kilometer väster om stadskärnan.
Tillsammans sträcker de sig från Älvsborgsbron till
Stigbergstorget och från Göta Älv till Högsboleden.
Chapmans torg, Stigbergstorget och Mariaplan är
viktiga noder i området. Oscarsleden utgör en barriär
mot hamnen och älven. De ingående delområdena
Stigberget, Majorna, Kungsladugård och Sandarna
har starka egna identiteter. Karaktäristiskt för området
är kvartersstaden med landshövdingehus från 1920-
och 30-talen och Kungsladugårds egnahemsområde.
På Gråberget och Sannabacken finns nyare bebyggelse
från 1940- och 50-talen medan 1960- och 70-talshusen
breder ut sig längs Karl Johansgatan. Där finns även
bebyggelse från 1980- och 90-talen. Gathenhielmska
reservatet utgör en sista rest av bostadsbebyggelsen i
det gamla Majorna.
I Majorna utgör efterkrigstidens bostadsområden en
stor stadsbildsmässig påverkan lokalt, men de upplevs
inte som dominerande i stadsdelen som stort. Detta
beror på att flera av områdena ligger på höjder samt
att stadsdelen har en så stark ålderdomlig karaktär,
där den samlade bebyggelsen av landshövdingehus
utgör kärnan. Området har därmed än idag, trots stora
förändringar, en mycket stark identitet med en tydlig
koppling till hamnen och sjöfarten. Inom Majorna
och Kungsladugård finns en provkarta på 1900-talets
bevarandesyn; från Gatenhielmska reservatets
pietetsfullt bevarade ålderdomliga trähusmiljö, till
områdena längs Oscarsleden med sina enklaver
av bevarad äldre bebyggelse, till Kungsladugårds
storskaliga renoveringar och Gröna gatans konsekvent
genomförda sanering.
; HISTORIK
Det område som idag upptas av områdena Majorna,
Kungsladugård och Sandarna ingick i äldre tider
i Älvsborgs Kungsladugård. Majorna var sedan
stadsgrundandet en förstad till Göteborg medan
Kungsladugård och Sandarna var i stort sett
obebyggd jordbruksmark. År 1868 införlivades
Älvsborgs Kungsladugård med Göteborgs stad
och en stadsplan drog tio år senare upp riktlinjerna
för en ny stadsplanemässig inriktning. Den
enkla trähusbebyggelsen revs och kvarter med
landshövdingehus byggdes ut successivt över den norra
delen av Majorna 1880-1910. Nästa utbyggnadsetapp
genomfördes under perioden 1910-40 i Majorna, söder
om Amiralitetsgatan och i Kungsladugård. Denna
gång med landshövdingehus i storgårdskvarter enligt
1916 års stadsplan av stadsingenjören A Lilienberg.
Under 1930-talet uppfördes funktionalistiska
bostadsområden med fritt liggande lamellhus, så
kallade solgårdar, i Sandarna och på Söderlingska
ängen invid Slottsskogen enligt stadsplaner av Uno
Åhrén. Under efterkrigstiden gick stadsbyggandet in i
en ny fas i och med att en grannskapsenhet uppfördes
på Gråberget. Terränganpassade punkt- och lamellhus
i tre till sju våningar utefter ett nytt gatunät på de
tidigare i stort sett obebyggda södra och de östra
delarna av berget.
Under en större utbyggnadsfas från mitten av
1950-talet till mitten av 1970-talet genomgick
Majorna stora förändringar genom nybyggnation.
Sammanlagt uppfördes ca tio större områden eller
mindre samlingar av stora byggnader under perioden.
De flesta av de nya områdena planerades som fristående
enheter i höjdlägen där ingen planlagd bebyggelse
fanns sedan tidigare, till exempel bostadsområden
på Haråsgatan, norra och västra Gråberget samt
Paternostergatan. Andra innebar omfattande och
saneringar där stora delar av den äldsta bebyggelsen
revs, bland annat längs Gröna gatan samt längs Karl
Johansgatan och Bangatan. Efter mitten av 1960-talet
byggdes även områden med hårdgjorda, överdäckade
gårdar med parkeringshus under som till exempel
området vid Blåsutgatan på Gråberget.
Utbyggnaden av Oscarsleden och bygget av
Älvsborgsbron med påfarter på 1960-talet var två
stora infrastrukturprojekt som innebar stor påverkan
på hamnområdet i stadsdelarna Majorna och
Sandarna. Den månghundraåriga kopplingen mellan
Majorna och vattnet bröts och ett stort område med
äldre bebyggelse revs där leden drogs fram; enkla
bostäder och verksamheter som låg i zonen mellan
bostadskvarteren och hamnområdet. Den äldre
bebyggelse som bevarades var områdena Majnabbe och
Klippan, varav det senare gjordes till kulturreservat.
Kritiken mot de storskaliga rivningarna blev
allt kraftigare mot 1960-talets slut. Kommunen
tillsatte en saneringsberedning vars rapport från
1974 konstaterade att vissa av Majornas samt
Kungsladugårds landshövdingehus hade en så pass
god teknisk standard att de kunde bevaras. Uppdraget
att renovera byggnaderna gick till det allmännyttiga
bostadsbolaget Familjebostäder. Företaget hade redan
i slutet av 1960-talet byggt om kvarteret Kungsljuset
i Kungsladugård, ett pilotprojekt som slog mycket väl
ut. Det fick både pris ur Per & Alma Olssons fond
för ombyggnaden och Handelstidningens miljöpris.
För att kunna renovera det stora beståndet av
landshövdingehus köpte Familjebostäder successivt
upp hela kvarter och utförde upprustningarna i
stordrift. Förutom en allmän upprustning till så kallad
nybyggnadsstandard slogs små lägenheter samman
och gårdsmiljöerna moderniserades. Renoveringarna
var, till skillnad från saneringarna, varsamma mot den
befintliga stadsbilden och en i samtiden välkommen
spårväxling i hanteringen av stadens äldre miljöer.
; FÖRÄNDRAT – BEVARAT
Efterkrigstidens bebyggelse i Majorna, Kungsladugård
och Sandarna är relativt välbevarad. En större
förändring som har genomförts nyligen är en putsning
av Majvikens tegelfasader. De är nu putsade och
mustigt röda.
INGÅR I BEFINTLIGA PROGRAM
Sjömansgården/Sjömanskyrkan – Fritidshem för
sjömän uppfört 1954 ingår i bevarandeområdet
Majorna 20-23:B som har en stark anknytning till
Göteborgs sjöfarts- och varvshistoria.
Information om Stadsmuseets samlingsdatabas Carlotta