Kungsgatan :: Inom Vallgraven

Sannolikt fastställt redan i samband med den 1621 beslutade första definitiva stadsplanen; äldst i formen Konungsgatan (Konungzgatun 1621—39 K, Konnungs gatan 1644 K, Konungsgatan och liknande 1669—1739), senare Kongsgatan (1739—1846) och slutligen Kungsgatan (1815 K c, 1825 Strödda Antekningar s 17, 1844 Götheborg, 1846 Lindgren s 37 osv); namnet är säkerligen en hyllning till stadens grundläggare, konung Gustav II Adolf, men samtidigt ett modenamn, givet efter utländskt mönster, närmast säkerligen efter Koningstraat på Amsterdams utvidgning av 1585 (jfr Commelin).

Som ett vittnesbörd om växande kungamakt och om kungliga stadsgrundningar följde det med den nya stadsplanekonst, som under 1500-talet växt fram i Italien och i början av 1600-talet över Holland nådde upp till Norden. Första gången denna tillämpades i Sverige var i Karl IX:s Göteborg på Hisingen (anlagt 1607, bränt 1611), men om gatunamnen där är ingenting bekant. Det är troligt att Göteborgs Kungsgata är den äldsta i Sverige; i alla händelser är det den äldsta som ännu bevarar detta namn. Redan italienaren Leon Batista Alberti, grundläggaren av renässansens arkitekturteori, förklarar i sin skrift om byggnadskonsten (De re ædificatoria, lib VIII cap 6, utgiven 1484): "Kungsgatan kallas den gata som är den betydelsefullaste inom stadens murar". Helst skulle denna utgå från den förnämsta stadsporten, passera stadens centrum med dess torg och i rak linje dragas fram till någon av stadens övriga fästningsportar. Men med det läge som kanalerna, torget och stadsportarna fick och måste få i Göteborg, var det omöjligt att här ge någon gata en sådan sträckning. I stället fick man nöja sig med att förläna det vördnadsbjudande namnet åt den gata som ännu bär det.

Redan i stadsplanen av 1621 gjordes denna bredare än alla andra i staden (hamngatorna räknades då icke som gator), och det var möjligt att förlänga den till en planerad stadsport i väster (Lilla porten eller Karls port, vid Carolux Rex), som visserligen först senare utfördes. När detta skedde, blev Kungsgatan också för en tid stadens längsta gata. På "Plan de Gottenburg Anno 1624" (faksimil i HK) är Kungsgatan den enda av stadens gator, från vilken broar leder över både Västra och Östra Hanmkanalen. Gatans betydelse framhävdes också därigenom att stadens huvudkyrka, "svenska kyrkan", uppfördes vid den år 1626; denna fick vid invigningen 1633 officiellt namnet Gustavi Kyrka efter Gustav II Adolf. Enligt Lilienberg s 175ff har stadens första svenska kyrka, "Brädkyrkan", som byggdes 1621, sannolikt legat på samma plats, se vidare, Kyrkogatan. Under 1600-talet gavs i Göteborg också namnet Drottninggatan (äldst åt nuvarande Vallgatan), den förnämsta stadsporten "döptes" till Kungsporten (se Kungsportsplatsen) och den näst viktigaste till Drottningporten, (se Drottningtorget).

— I den stora mängd svenska städer som grundades eller nyanlades under stormaktstiden tycks överallt den mest betydande gatan ha fått namnet Kungsgatan; ofta träffas i dessa städer också namnet Drottninggatan, ibland t o m Prins- och Regeringsgatan. Ett eller flera av dessa namn träffas med denna ålder t ex i Karlshanm, Karlskrona, Kristinehamn, Kungsbacka, Varberg och Vänersborg. I Stockholm kallades nuvarande Drottninggatan 1623 efter den regerande konungen Stora Konungzgatan, ett namn som drottning Kristinas förmyndarregering på 1640-talet som en ärebetygelse ändrade till Drottninggatan, varvid Konungsgatan flyttades till det stråk som redan 1732 heter Stora Nygatan — det är betecknande att namnet knöts till den första renässansraka gatan i huvudstaden, anlagd efter en brand 1625 (Ek s 114f, Josephson: Stockholm s 99, Langenfelt s 29).

— Ofta knöts också de kungliga personernas namn från och med denna tid till kyrkor, som i vår Gustavi Domkyrka och i de många Kristinakyrkorna, här och annorstädes — ett namn som efter drottningens övergång till katolicismen måste ha förefallit tidens ortodoxt lutherska prästerskap övermåttan stötande, men som ändå överlevt: ett vittnesbörd om den starka konservatismen i namnfrågor. — I Danmark vann kungen och hans hus insteg i gatunamnen först efter 1660 (Mathiessen s 122); i Norge skedde det tidigare: i det av Kristian IV 1624 nyanlagda Christiania, kärnan i det nuvarande Oslo, är Kongens gate det enda av de ursprungliga gatunamnen som ännu lever kvar; från den äldsta tiden härrör också namnet Prinsens gate, men detta gällde ursprungligen Kirkegata (Fürst s 8). — Först vid mitten av 1800-talet gavs åter namn av denna typ, som nu blev grundligt banaliserad, några av de första exemplen är namnen Kungsparken och Kungstorget i Göteborg (jfr dock dessa). — Det är intressant och naturligt att Kungsgatornas högkonjunktur under 1600talet har en parallell i namngivningen åt nyanlagda städer.

De äldsta städerna med kungliga namn i Norden fick dessa under 1500-talets senare del, äldst är Fredrikstad i Norge (nämnt redan 1569 som uppkallat efter den då regerande kung Fredrik II) och Karlstad (tidigare Tingvalla, "omdöpt" 1584 efter dåvarande hertig Karl). Men vanlig blir typen först på 1600-talet: då "döps" Filipstad, Vasa, Kristinehamn, Kristinestad, Karlshamn, Karlskrona osv, i Danmark-Norge Kristiania, Kristianstad, Kristiansand S, Fredericia, Fredrikshald m fl.

Något annat namn på Kungsgatan i Göteborg torde inte ha förekommit. En uppgift hos Sethelius 1715 s 6, att gatan under stadens äldsta tid burit namn efter skottarna, som då var talrika i staden ("platea..., quæ nunc Regia, Scotorum olim adpellata fuit”) saknar stöd i kända handlingar och kartor och är knappast trovärdig. — En del av gatan kallades en tid *Hästbacken (se ovan).