Sammanfattning
Dennis föddes 1953 i Göteborg och bodde ett tag i Annedal. Flyttade till Lunden, därefter Kortedala och sedan Hagen med föräldrarna. Han träffade sin blivande fru på en konferens i Finland, och kunde så småningom tillsammans med henne flytta tillbaka till Hagen. De har nu bott i 27 år på Fullriggaregatan. Sönerna 30 och 35 år gamla. Han trivs väldigt bra i Hagen fast ”det är fint folk där som snor andras pengar”. Men stadsdelen är vacker och ligger nära havet och han kan alla gator.
Dennis är professor i rättsvetenskap och arbetar på GRI och ser sig som en aktivist och ofta i debatt med etablissemanget. (Får inte undervisa på GU.) Var mycket engagerad under efterspelen av de dramatiska händelserna under toppmötet i Göteborg 2001.
Han har mycket att säga om Göteborg som donationernas stad, vad begreppet göteborgsanda står för och om det politiska klimatet i Göteborg. Han berättar också om sin uppväxt, och relationen till sina föräldrar.
”Min näst sista bok heter I mitt hjärta är jag alltjämt en femåring och det är jag rätt stolt över. Det är en göteborgare det ser du. En göteborgare växer aldrig upp.”
”Ett annat sätt att beskriva det är att liksom ja va fan du är född i Göteborg, du håller på att svär hela tiden liksom varför gör du det? Du pratar sluddrigt, skriver slarvigt och du ska alltid ironisera. Jag är ju en produkt utav den men det är klart att andra kan bli det också…”
”Kanske inte, kanske hade jag varit i slips och mycket mer förstående och nedlåtande mot andra människor än vad jag är nu, slagit neråt istället för att slå uppåt, en göteborgare slår alltid uppåt och slår aldrig neråt.”
Tycker om:
Stenpiren – kontinentalt
Backarna – jobbiga men fina
Göteborg vackert med sina kullar
Hjällbo kyrka – mångfald på bästa sätt
Tycker inte om:
Dåliga sidor av göteborgsandan
Västlänken
Rivningarna på 1970-talet
Göteborg – okonstlat, avslappnad attityd till sig själv och andra.
”alltså en stad är inte byggnader det är människor och det tror jag är Göteborg, Göteborg det är människorna här va det är inte husen och allt möjligt sånt utan det är just det här att vi känner varandra, vi kan skoja, vi är kanske lite avslappnade i det här, vi tar inte saker och ting på så fruktansvärt stort allvar som kanske jag gör men bara för att det går inte att överleva då va…”
Information om Stadsmuseets samlingsdatabas Carlotta